Från dag 1, operationsdag.

Måndag kväll vid 21 tiden började min resa igenom en steloperation i ryggen. Vid 21 gick jag in i duschen och gjorde jag för första gången i mitt liv  ( och sista) en dubbeldusch med Descutan. Något super bakteriedödande medel. Sen var det sängen för att gå upp snortidigt och göra samma procedur igen på morgonen efter.

Klockan 07.50 släppte maken av mig utanför Ängelholms sjukhus, och jag vandrade lugnt och sansat (jätteskakig och gråtfärdig) upp till avdelning 22 för att bli förberedd för operation.

Väl uppkommen tog de emot mig direkt och jag fick en säng tilldelad mig, jag fick byta om och fick inte ens gå nära sängen i mina privata kläder. Ombytt och klar bäddades jag så ner så kom sköterskan och satte en kanyl i min hand och gav mig en del tabletter. En del smärtstillande och en del lugnande.

9.30 kom de och hämtade mig för operation, mitt hjärta gick nog i 200 slag vid det laget. Tankarna snurrade i huvudet, herre gud tänk om något gick fel! Jag kanske inte vaknade igen, eller jag kanske hamnar i rullstol! Det senare var ju då att föredra dock.

Väl uppe på operation kom narkossköterskan och pratade med mig lite innan de körde in mig i op salen. Väl där inne hjälpte de mig över till operationsbordet. Narkos läkaren talade om att hon då skulle börja spruta in lugnande igenom kanylen, sen skulle hon göra samma sak en gång till. Jag kommer ihåg hur en skum kyla drog upp längs med armen när detta sprutades in. Det sista jag hörde var att nu så skulle jag sova gott!

Uppvaknande!
Klockan var nästan två när jag vaknade till liv, helt väck var jag! En sköterska kom direkt och gav mig dryck och smärtstillande tabletter. Ännu mer väck blev jag. Jag kommer ihåg att de sa att op hade gått bra i alla fall. Resten är rena dimman, och jag blev förflyttat tillbaka till min sal.

Jag kom tillbaka till salen, och in kommer sköterskan med ett gåbord och talar snällt om att nu ska jag upp ur sängen! Jag trodde hon skämtade! Men icke, med hennes hjälp och mycket krälande extremt försiktiga rörelser kom jag upp i sittande ställning. Med en otrolig viljekraft lyckades jag till sist komma upp på mina skakiga ben. Jag kan ärligt säga att jag hängde mer än stod vid gåbordet! Hela rummet snurrade, benen skakade ja hela jag var som ett asplöv i världens orkan. Jag fick trampa lite på stället och sen återvända till sängen. Denna träning med upp och ner i sängen pågick hela eftermiddagen.

Jag kan lugnt säga att när bedövningen från operationen började släppa, blev det bara värre och värre. Smärtorna från ryggen var något av det värsta jag varit med om någonsin. Jag fick rejält med morfin och en kylplatta att ligga på som skulle hjälpa mot smärtorna. I helsike heller de hjälpte inte ett dugg.

De hade varit vänliga nog att ge mig en KAD, denna drog de tidigt på kvällen. Jag hade sen det roliga med att ta mig till toaletten med hjälp av gåbord och sköterska. Varje rörelse var som att någon satte en kniv i ryggen på mig. Men dit kom jag och tillbaka med, på svajiga skakiga ben. Jag grät nog det mesta av den natten., av smärtor och av självömkan. Jag sov korta stunder och de kom in till mig med jämna mellanrum för att kolla blodtrycket och se till att jag drack massor. Allt drickandet gjorde ju att jag fick gå på toa för jämnan, så mycket till sömn blev det inte.

Morgon dag 2
Klockan åtta kom sköterskan med en hög tabletter och en spruta i högsta hugg, blodförtunnande som skulle sättas i magen. ( jag som är livrädd för sprutor) jag överlevde även denna. När det var klart togs dräneringsslangen bort usch en äcklig upplevelse var det kan jag säga! Fick en god frukost och sen var det dags igen för träning! Ur sängen och se till att få på mig kläder. Det gick med hjälp av 2 sköterskor, ett gåbord och en säng! Hemsk upplevelse som jag helst vill glömma. När detta var gjort var det dags att lämna mitt gåbord och ta tag i kryckorna för att lära mig gå med dessa. Sista prövningen innan de tänkte skicka hem mig efter lunch.

Fortfarande lika skakig och darrande fick jag gångträning. Lära mig hur jag skulle nyttja kryckorna på bästa sätt för att kunna röra lite på mig och hur skulle göra för att kunna sätta mig och sen komma upp igen. Det gick till sist, vård sängen var här till stor hjälp eftersom man kan höja och sänka den till hjälp. Sjukgymnasten förklarade på ett bra sätt och det var lätt att följa hennes anvisningar. Sen kom min läkare. Hon talade om att operationen gått bra, hon hade gjort en lite mindre öppning längs med ryggraden på ca 9 centimeter och en öppning rakt över som ett kors. Smärtan skulle jag tyvärr få ha länge eftersom de skär rakt igenom ryggmusklerna och en del nerver får rätt mycket stryk. Detta kommer tränas upp igen med hjälp av en sjukgymnast 4 veckor efter operationen då det yttre såret läkt. Det inre tar flera månader. Jag får inte köra bil på 4-6 veckor, jag får inte utföra några hushålls sysslor på ca 4 veckor, utan ska röra på mig i den mån jag kan och vila där i mellan.

Hon rådde mig även att tänka över mitt arbete, inget smart val att arbeta inom hemtjänsten när man genomgått en operation med att stabilisera upp ryggen och fått kuber och platta inopererad i ryggen. Risk finns för återfall om jag återvänder till mitt nuvarande arbete med tunga lyft och tungt arbete.

Hon talade även om att jag nu har en lång jobbig återhämtningstid framför mig. 70 % blir av med sina strålande smärtor som går ner i benen. 5-10 % blir sämre efter en operation. En del ryggsmärta kommer jag få leva med resten av mitt liv även om jag tillhör de 70% som blir av med strålningarna. Detta vet vi dock inte förrän jag läkt ihop och fått min träning tillbaka till ett förhoppningsvis någorlunda normalt liv. Jag fick en hel hög tabletter utskrivna och sen meddelade hon att jag fick hem efter lunchen.
Jag fick gå ut till matsalen och fick min lunch serverad, detta var faktiskt trevligt och ännu bättre blev det när jag såg Angelique och Linda komma ur hissen för att hälsa på mig och ta med mig hem!

Lyckan var stor när sedan sköterskan kom och tog bort kanylen, jag fick papper med hem från sjukgymnasten och de sa att jag fick gå. En rullstol hämtades och färden ner till bilen påbörjades.
Problem 1 in i bilen! Detta var inget smärtfritt problem, sättet hade fällts ner så jag kunde åka liggandes men att komma in i bilen ja då dog jag nog halvvägs. Hem kom jag i alla fall, kunde knappt ta ur bilen och knappt heller upp för de 2 trappsteg vi har. När detta väl var gjort kom tårarna, de bara forsade. Lycklig att vara hemma, smärtan, ja allt bara släppte.

Den första veckan hemma var värst, jag behövde hjälp med allt. Jag kunde inte resa mig upp från stol soffa säng eller toan. Extremt förnedrande och irriterande att behöva ha hjälp med allt, jag som är van att alltid hålla igång och är den som gör allt. Jag fick inte ens laga mat, kunde inte heller för den delen. Jag fick väcka Markus när jag skulle upp på natten, detta blev till slut för tröttsamt och jag tyckte synd om honom att ständigt missa sin nattsömn. Det räckte med de gånger han fick gå upp och kolla Mios insulinpump. Jag hittade så småningom knep som kunde hjälpa mig. Sovrumsdörren och en full tungt lastad tvättkorg funkade bra, men det tog tid!

Nu har lite mer än2 veckor gått, jag tog bort agrafferna i Tisdags det var skönt för de kliade något jävulskt! Igår tjatade jag mig till att få komma ut och handla, det blev en rejäl handling på Willys med hjälp av min mor och Mio. Jag gick med vagnen och Mio sprang och hämtade sakerna, jag var helt slut igår kväll hade ont som bara den men var nöjd med min dag för första gången på länge. Idag ska jag ge mig på att laga mat, med assistans dock men ändå!

Min återhämtning går i alla fall framåt sakta men säkert. Jag har fortfarande ont och vet att jag kommer ha det länge än. Har sprängvärk ner i höger ben men håller tummarna att detta försvinner när jag läker ihop.

Nu får det vara bra om detta ämne, jag har skrivit av mig om det klart nu så nu vänder jag huvudet mot nästa bekymmer och nästa uppdatering!

Kram!