I vår familj tycks sjukdomarna bara rasa över oss, jag tycker att det räcker nu!
Denna story tycks ha sin början i April förra året. Miranda (som är den av mina barn som är frisk!)
klagade över att hon hade jätteont i fötterna, inget konstigt jag har haft hälsporre och inflammation i fötterna. Men i alla fall så ringde vi till vårdcentralen och ville ha en tid läkare för att kolla upp hennes fötter. Det fick vi inte utan blev skickade till sjukgymnast som skulle vara bättre på sådana problem. Vi kom dit och sjukgymnasten tittade och kände lite på hennes fötter, sa att det var inget konstigt med dem men att Miranda skulle få lite övningar och vi skulle köpa extra inlägg och stabila skor till henne.
Miranda fortsatte klaga över ont i fötterna lite då och då, jag sa till henne att göra sina övningar så blev det kanske bättre med tiden.
I Augusti började hon pendla till Halmstad eftersom hennes gymnasieskola ligger där, hon cyklar från stationen till skolan som är en sträcka på ca 2 km. Efter ett par dagars cykling berättade hon att hon fick ont i knäna och det är ju vanligt. Hon har inte cyklat på länge och träningsvärk är ju inget konstigt då.
För 2 veckor sedan fick jag ett sms av henne där hon talade om att hon hade skrivit en massa text på datorn på svenskan och hade så ont i sina händer så hon kunde inte skriva mer. Vi skickade lite skrattande smilisar om detta och trodde naturligtvis att det onda var att hon skrev mycket i skolan.
Hon fortsatte dock ha ont i händerna men hon spelar ju och skriver massor på datorn hemma med.
Förra veckan hade de friluftsdag i skolan med orientering, Miranda var helt förstörd när hon kom hem. Ont överallt, trött och hängig och framför allt arg. Hon hatar orientering. Hon hade min fulla förståelse jag gillade aldrig det heller. Hon fortsatte ha ont och ha vad vi trodde var träningsvärk även över helgen.
I Tisdags morse hade hon sovmorgon, vi väckte henne vid 9 tiden. Hon kunde då inte stå på sina fötter och hade jätte ont även i knäna och i händerna. Det fick bli ett samtal till vårdcentralen och vi fick en tid på eftermiddagen.
Vi kom dit och läkaren kände på hennes leder i händerna, fötterna, knäna, armbågarna osv frågar om vi har reumatism i släkten och ja pang det har vi ju! Mitt hjärta gick i sönder igen... Jag föreslog att det kanske var borrelia men detta sa läkaren yttrade sin helt annorlunda. Han talade om att han skulle remittera henne vidare till en reumatism specialist. Hon fick även ta en massa blodprover, han tog även för borrelia men jag tror det var för att stilla mitt sinne.
Hon fick tabletter utskrivna, dessa hjälper lite mot det onda men gör henne fruktansvärt illamående.
Jag gråter bara jag tänker på vad som ska komma nu, detta är ju inget man växer ifrån. Ska hon behöva ta cellgifter i medicin form för att hejda sjukdomen? Vilka problem kommer detta medföra för henne i skolan med pendling och cykling?
Jag är nog så knäckt jag kan bli nu och undrar vad universum mer har att trycka ner mig med! Jag som är en glad positiv människa börjar nu svikta. Tack gode för alla fina människor jag har runt mig i mitt liv, som hjälper och stöttar mig. Jag vill ha alla mina barn friska och utan sjukdomar som ställer till det för dem!
Orkar inte skriva mer nu så fortsättning följer...
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar