Onsdag!

Hej igen!

I Måndags blev det till att ringa till vårdcentralen igen, Miranda mådde jättedåligt av tabletterna och fick sluta med dem. Vi skulle ge henne Alvedon och Ipren för att ta bort smärtorna, detta har vi redan gjort och de hjälper inte.
Jag passade på att fråga var de hade remitterat henne och de hade skickat henne vidare till barn och ungdomsmottagningen på Ängelholms sjukhus. Jag ringde dit förklarade läget och fick en tid som igår.
Vi kom dit och läkaren tittade, kände, frågade och pratade en massa. Det togs en massa blodprover igen, det skulle ta ca 2 veckor innan alla var klara jag frågade sköterskan som tog dem. Det kommer komma en kallelse till att röntga hennes leder. Han sa att hon även har överrörliga leder i knän och fingrar. Hon har även fått en tid till deras sjukgymnast som också ska titta på hennes leder, den 10 November.
Hon fick inga nya tabletter mot smärtan, han sa att det får hon inte förrän de vet vad som felar henne. Hon ska fortsätta med Alvedon och Ipren! Hon kunde få tabletter som hjälper henne sova bättre, inga sömntabletter eller smärtstillande utan bara som producerar mer av det ämnet vi redan har i kroppen som hjälper oss att sova bättre. Men hallå? Det är inte sömnen vi är här för! Hon är trött ja jätte trött men det är ju för att hon har ont!

Vi kommer få en ny kallelse till honom om 2 månader. Hon kan ju inte vänta i 2 månader, hon kan ju knappt gå. Vi kan ju inte skicka henne till skolan, då måste hon först åka tåg men sen har hon ju 2 km till skolan och cykla går inte det har hon för ont för att klara av.
I morse testade hon en jätte varm dusch och tabletterna, när hon kom ut i hallen och skulle ta på skorna brast det. Hon hade så ont att hon inte fick på sig dem. Jag blir så arg.

Hon måste ju få något som hjälper henne, hon kan inte missa en massa i skolan det kommer bli jätte jobbigt för henne att komma ikapp igen.

Nytt samtal till Capio, de kan inget göra eftersom hon nu är överlämnad till Ängelholm :(
Blir att ringa Ängelholm igen imorgon! Skam den som ger sig!

Min rygg fortsätter som innan med trevliga smärtor. Jag har nu börjat hos sjukgymnasten och har fått ett par övningar till att börja med. Väntar nu på att operationssåret ska läka helt så jag kan få börja på vattengympa!

Angeliques läkare (professor) ringer på Fredag! Vi vänta nu med spänning på vad han har att säga, mer om det kommer senare.

Kram

Min värld rasar samman!

I vår familj tycks sjukdomarna bara rasa över oss, jag tycker att det räcker nu!

Denna story tycks ha sin början i April förra året. Miranda (som är den av mina barn som är frisk!)
klagade över att hon hade jätteont i fötterna, inget konstigt jag har haft hälsporre och inflammation i fötterna. Men i alla fall så ringde vi till vårdcentralen och ville ha en tid läkare för att kolla upp hennes fötter. Det fick vi inte utan blev skickade till sjukgymnast som skulle vara bättre på sådana problem. Vi kom dit och sjukgymnasten tittade och kände lite på hennes fötter, sa att det var inget konstigt med dem men att Miranda skulle få lite övningar och vi skulle köpa extra inlägg och stabila skor till henne.

Miranda fortsatte klaga över ont i fötterna lite då och då, jag sa till henne att göra sina övningar så blev det kanske bättre med tiden.

I Augusti började hon pendla till Halmstad eftersom hennes gymnasieskola ligger där, hon cyklar från stationen till skolan som är en sträcka på ca 2 km. Efter ett par dagars cykling berättade hon att hon fick ont i knäna och det är ju vanligt. Hon har inte cyklat på länge och träningsvärk är ju inget konstigt då.

För 2 veckor sedan fick jag ett sms av henne där hon talade om att hon hade skrivit en massa text på datorn på svenskan och hade så ont i sina händer så hon kunde inte skriva mer. Vi skickade lite skrattande smilisar om detta och trodde naturligtvis att det onda var att hon skrev mycket i skolan.
Hon fortsatte dock ha ont i händerna men hon spelar ju och skriver massor på datorn hemma med.

Förra veckan hade de friluftsdag i skolan med orientering, Miranda var helt förstörd när hon kom hem. Ont överallt, trött och hängig och framför allt arg. Hon hatar orientering. Hon hade min fulla förståelse jag gillade aldrig det heller. Hon fortsatte ha ont och ha vad vi trodde var träningsvärk även över helgen.

I Tisdags morse hade hon sovmorgon, vi väckte henne vid 9 tiden. Hon kunde då inte stå på sina fötter och hade jätte ont även i knäna och i händerna. Det fick bli ett samtal till vårdcentralen och vi fick en tid på eftermiddagen.

Vi kom dit och läkaren kände på hennes leder i händerna, fötterna, knäna, armbågarna osv frågar om vi har reumatism i släkten och ja pang det har vi ju! Mitt hjärta gick i sönder igen... Jag föreslog att det kanske var borrelia men detta sa läkaren yttrade sin helt annorlunda. Han talade om att han skulle remittera henne vidare till en reumatism specialist. Hon fick även ta en massa blodprover, han tog även för borrelia men jag tror det var för att stilla mitt sinne.

Hon fick tabletter utskrivna, dessa hjälper lite mot det onda men gör henne fruktansvärt illamående.
Jag gråter bara jag tänker på vad som ska komma nu, detta är ju inget man växer ifrån. Ska hon behöva ta cellgifter i medicin form för att hejda sjukdomen? Vilka problem kommer detta medföra för henne i skolan med pendling och cykling?

Jag är nog så knäckt jag kan bli nu och undrar vad universum mer har att trycka ner mig med! Jag som är en glad positiv människa börjar nu svikta. Tack gode för alla fina människor jag har runt mig i mitt liv, som hjälper och stöttar mig. Jag vill ha alla mina barn friska och utan sjukdomar som ställer till det för dem!

Orkar inte skriva mer nu så fortsättning följer...

Kram

Från dag 1, operationsdag.

Måndag kväll vid 21 tiden började min resa igenom en steloperation i ryggen. Vid 21 gick jag in i duschen och gjorde jag för första gången i mitt liv  ( och sista) en dubbeldusch med Descutan. Något super bakteriedödande medel. Sen var det sängen för att gå upp snortidigt och göra samma procedur igen på morgonen efter.

Klockan 07.50 släppte maken av mig utanför Ängelholms sjukhus, och jag vandrade lugnt och sansat (jätteskakig och gråtfärdig) upp till avdelning 22 för att bli förberedd för operation.

Väl uppkommen tog de emot mig direkt och jag fick en säng tilldelad mig, jag fick byta om och fick inte ens gå nära sängen i mina privata kläder. Ombytt och klar bäddades jag så ner så kom sköterskan och satte en kanyl i min hand och gav mig en del tabletter. En del smärtstillande och en del lugnande.

9.30 kom de och hämtade mig för operation, mitt hjärta gick nog i 200 slag vid det laget. Tankarna snurrade i huvudet, herre gud tänk om något gick fel! Jag kanske inte vaknade igen, eller jag kanske hamnar i rullstol! Det senare var ju då att föredra dock.

Väl uppe på operation kom narkossköterskan och pratade med mig lite innan de körde in mig i op salen. Väl där inne hjälpte de mig över till operationsbordet. Narkos läkaren talade om att hon då skulle börja spruta in lugnande igenom kanylen, sen skulle hon göra samma sak en gång till. Jag kommer ihåg hur en skum kyla drog upp längs med armen när detta sprutades in. Det sista jag hörde var att nu så skulle jag sova gott!

Uppvaknande!
Klockan var nästan två när jag vaknade till liv, helt väck var jag! En sköterska kom direkt och gav mig dryck och smärtstillande tabletter. Ännu mer väck blev jag. Jag kommer ihåg att de sa att op hade gått bra i alla fall. Resten är rena dimman, och jag blev förflyttat tillbaka till min sal.

Jag kom tillbaka till salen, och in kommer sköterskan med ett gåbord och talar snällt om att nu ska jag upp ur sängen! Jag trodde hon skämtade! Men icke, med hennes hjälp och mycket krälande extremt försiktiga rörelser kom jag upp i sittande ställning. Med en otrolig viljekraft lyckades jag till sist komma upp på mina skakiga ben. Jag kan ärligt säga att jag hängde mer än stod vid gåbordet! Hela rummet snurrade, benen skakade ja hela jag var som ett asplöv i världens orkan. Jag fick trampa lite på stället och sen återvända till sängen. Denna träning med upp och ner i sängen pågick hela eftermiddagen.

Jag kan lugnt säga att när bedövningen från operationen började släppa, blev det bara värre och värre. Smärtorna från ryggen var något av det värsta jag varit med om någonsin. Jag fick rejält med morfin och en kylplatta att ligga på som skulle hjälpa mot smärtorna. I helsike heller de hjälpte inte ett dugg.

De hade varit vänliga nog att ge mig en KAD, denna drog de tidigt på kvällen. Jag hade sen det roliga med att ta mig till toaletten med hjälp av gåbord och sköterska. Varje rörelse var som att någon satte en kniv i ryggen på mig. Men dit kom jag och tillbaka med, på svajiga skakiga ben. Jag grät nog det mesta av den natten., av smärtor och av självömkan. Jag sov korta stunder och de kom in till mig med jämna mellanrum för att kolla blodtrycket och se till att jag drack massor. Allt drickandet gjorde ju att jag fick gå på toa för jämnan, så mycket till sömn blev det inte.

Morgon dag 2
Klockan åtta kom sköterskan med en hög tabletter och en spruta i högsta hugg, blodförtunnande som skulle sättas i magen. ( jag som är livrädd för sprutor) jag överlevde även denna. När det var klart togs dräneringsslangen bort usch en äcklig upplevelse var det kan jag säga! Fick en god frukost och sen var det dags igen för träning! Ur sängen och se till att få på mig kläder. Det gick med hjälp av 2 sköterskor, ett gåbord och en säng! Hemsk upplevelse som jag helst vill glömma. När detta var gjort var det dags att lämna mitt gåbord och ta tag i kryckorna för att lära mig gå med dessa. Sista prövningen innan de tänkte skicka hem mig efter lunch.

Fortfarande lika skakig och darrande fick jag gångträning. Lära mig hur jag skulle nyttja kryckorna på bästa sätt för att kunna röra lite på mig och hur skulle göra för att kunna sätta mig och sen komma upp igen. Det gick till sist, vård sängen var här till stor hjälp eftersom man kan höja och sänka den till hjälp. Sjukgymnasten förklarade på ett bra sätt och det var lätt att följa hennes anvisningar. Sen kom min läkare. Hon talade om att operationen gått bra, hon hade gjort en lite mindre öppning längs med ryggraden på ca 9 centimeter och en öppning rakt över som ett kors. Smärtan skulle jag tyvärr få ha länge eftersom de skär rakt igenom ryggmusklerna och en del nerver får rätt mycket stryk. Detta kommer tränas upp igen med hjälp av en sjukgymnast 4 veckor efter operationen då det yttre såret läkt. Det inre tar flera månader. Jag får inte köra bil på 4-6 veckor, jag får inte utföra några hushålls sysslor på ca 4 veckor, utan ska röra på mig i den mån jag kan och vila där i mellan.

Hon rådde mig även att tänka över mitt arbete, inget smart val att arbeta inom hemtjänsten när man genomgått en operation med att stabilisera upp ryggen och fått kuber och platta inopererad i ryggen. Risk finns för återfall om jag återvänder till mitt nuvarande arbete med tunga lyft och tungt arbete.

Hon talade även om att jag nu har en lång jobbig återhämtningstid framför mig. 70 % blir av med sina strålande smärtor som går ner i benen. 5-10 % blir sämre efter en operation. En del ryggsmärta kommer jag få leva med resten av mitt liv även om jag tillhör de 70% som blir av med strålningarna. Detta vet vi dock inte förrän jag läkt ihop och fått min träning tillbaka till ett förhoppningsvis någorlunda normalt liv. Jag fick en hel hög tabletter utskrivna och sen meddelade hon att jag fick hem efter lunchen.
Jag fick gå ut till matsalen och fick min lunch serverad, detta var faktiskt trevligt och ännu bättre blev det när jag såg Angelique och Linda komma ur hissen för att hälsa på mig och ta med mig hem!

Lyckan var stor när sedan sköterskan kom och tog bort kanylen, jag fick papper med hem från sjukgymnasten och de sa att jag fick gå. En rullstol hämtades och färden ner till bilen påbörjades.
Problem 1 in i bilen! Detta var inget smärtfritt problem, sättet hade fällts ner så jag kunde åka liggandes men att komma in i bilen ja då dog jag nog halvvägs. Hem kom jag i alla fall, kunde knappt ta ur bilen och knappt heller upp för de 2 trappsteg vi har. När detta väl var gjort kom tårarna, de bara forsade. Lycklig att vara hemma, smärtan, ja allt bara släppte.

Den första veckan hemma var värst, jag behövde hjälp med allt. Jag kunde inte resa mig upp från stol soffa säng eller toan. Extremt förnedrande och irriterande att behöva ha hjälp med allt, jag som är van att alltid hålla igång och är den som gör allt. Jag fick inte ens laga mat, kunde inte heller för den delen. Jag fick väcka Markus när jag skulle upp på natten, detta blev till slut för tröttsamt och jag tyckte synd om honom att ständigt missa sin nattsömn. Det räckte med de gånger han fick gå upp och kolla Mios insulinpump. Jag hittade så småningom knep som kunde hjälpa mig. Sovrumsdörren och en full tungt lastad tvättkorg funkade bra, men det tog tid!

Nu har lite mer än2 veckor gått, jag tog bort agrafferna i Tisdags det var skönt för de kliade något jävulskt! Igår tjatade jag mig till att få komma ut och handla, det blev en rejäl handling på Willys med hjälp av min mor och Mio. Jag gick med vagnen och Mio sprang och hämtade sakerna, jag var helt slut igår kväll hade ont som bara den men var nöjd med min dag för första gången på länge. Idag ska jag ge mig på att laga mat, med assistans dock men ändå!

Min återhämtning går i alla fall framåt sakta men säkert. Jag har fortfarande ont och vet att jag kommer ha det länge än. Har sprängvärk ner i höger ben men håller tummarna att detta försvinner när jag läker ihop.

Nu får det vara bra om detta ämne, jag har skrivit av mig om det klart nu så nu vänder jag huvudet mot nästa bekymmer och nästa uppdatering!

Kram!

Imorgon är det dags!

Hej hopp
Ja imorgon ska det ske, min operation står för dörren. Jag är lite av handlingsförlamad idag, skräckslagen och skitnervös. Klockan 08.00 ska jag befinna mig på sjukhuset, sen kommer operationen ta ca 2,5 timme. Läkaren säger att jag kommer få åka hem dagen efter, överallt man läser om min operation har andra personer fått stanna 3-7 dygn! Men jag är ju ingen stor fantast av sjukhus så åka hem dagen efter passar mig alldeles utmärkt! Ska bli skönt att äntligen få det gjort, jag hoppas jag säger samma sak efteråt imorgon! Det kommer bli en väldigt tidig morgon imorgon, jag får inte dricka något efter klockan 06.00 så om jag vill ha mitt morgonkaffe får det bli innan dess.

På återseende imorgon om jag kan!

Min stora dotter!

God morgon!

När Angelique var runt 15 år beslöts det att hon skulle operera bort halsmandlarna. De upptäckte under operationen att hennes hjärta slog konstigt, det hoppade över vart 3 slag. De rådde oss att ta henne till en läkare för att kolla upp detta med ett EKG. Vi gjorde så och läkaren sa att det var inget konstigt utan ett vanligt fenomen som skulle försvinna av sig själv med tiden.

Vi tänkte inte mer på det, men så småningom började hon tycka att hon var ovanligt trött, hon hade ont i bröstet och kände sig yr. Tonåring tänkte vi och tyckte väl inte att detta var så konstigt, hon var ju uppe halva nätterna och kom knappt upp till skolan på morgonen. Hon slutade nian och började så på gymnasiet. Hon fick en praktikplats som hon verkligen såg framemot. Fösta dagen på praktiken fick hon följa med ut till en kund, för att titta på dennes dator. Jag får ett telefonsamtal från Conny ( Hennes handledare) att Angelique svimmat av sittande på en bänk! Ambulans var på väg.

 Hon lades in i Halmstad på hjärtintensiven och de kollade upp en massa saker. Hon fortsatte att svimma, flertalet gången även inne på sjukhuset. Allt de kom fram till var att hon hade ovanligt lågt blodtryck! Detta kunde göra att hon svimmade och inget annat gjordes utan hon skickades hem. Inget mer gjordes, hon fortsatte att svimma, vara trött och skakig efter svimningarna. Vi trodde som de sa att det var hennes låga blodtryck och inget annat. Hon blev lite bättre, svimningarna kom inte så tätt utan bara då och då. Det avstannade en liten tid.

Vi flyttade sedan ner till Båstad för ca 5 år sedan, både jag och Angelique fick jobb inom hemtjänsten. Vi jobbade på och livet flöt på som vanligt, tills en dag då Angelique kommer och säger att hennes svimning var tillbaka, hon hade ont i bröstet, mådde illa och var helt skakig. Vi tog henne till en läkare i Båstad.
Henne glömmer vi aldrig! Hon tittade på Angelique lyssnade lite på hennes hjärta och sa att hon var så ung och det var inget fel på hennes hjärta! Jävla kärring säger jag! Hon kollade inte ens ett EKG. Vi åkte hem, och Angelique fortsatte att må dåligt. Jag ångrar än idag att jag inte gjorde en anmälan på henne!

Vi beslöt att uppsöka läkare igen, dock begärde vi få en annan denna gång. Han kollade och tyckte att EKG såg konstigt ut. Han skickade henne vidare till Hjärtklinik i Helsingborg för att göra tester. Här åkte vi fram och tillbaka ex antal gånger.
Här upptäcktes det att hennes hjärta inte bara hoppade över vart 3:je slag utan det rusade och sen saktade ner för mycket. Det bestämdes att hon skulle få en loop-recorder in opererad i bröstet för att kunna läsa av hennes hjärta 24 timmar. Så skedde och hon hann inte mer än hem så hade fick hon ett svimningsanfall.
Detta registrerades och här såg de att hennes hjärta rusade upp till 200 slag och sen bara stannade av. Sen kom ett hårt slag och det började slå igen.
Hon fick genomgå en massa tester och sen blev hon vidare skickad till Malmö, till läkare och professor Arthur Feodrowski. Denna fortsatte att fördjupa sig i Angeliques fenomen. Det första han bestämde var att en pacemaker skulle opereras in, den var ett måste för att hjälpa hennes allt för långsamma hjärtslag. Detta hände sommaren 2015, och Angelique var då 22 år.

Han kom även fram till att hon har POTS, en ovanlig sjukdom. Men hon hade inte bara detta utan även rusande hjärta, och förlångsamma hjärtslag och ett blodtryck som var allt för lågt. De fanns inga mediciner de kunde ge henne för hjärtat då de alla sänker blodtrycket mer och då skulle hon svimma hela tiden. Men de hoppades på att pacemakern skulle hjälpa henne även mot svimningarna. Hon fick även en sorts medicin som skulle hjälpa henne att höja blodtrycket.

Dessa beställs från Usa och finns inte att hitta i vår svenska FASS att läsa om. Till och med apoteket var tvungna att ha speciellt papper från hennes läkare för att få ge ut dessa mediciner. Svindyra var de med, hon åkte på hela högkostnadsskyddet direkt. Mycket pengar för en ung tjej så direkt.

Tabletterna och pacemakern hjälpte i alla fall ett tag, runt ett år efter operationen kom det första anfallet igen. Hon kontaktade då sin läkare i Malmö igen. Nya undersökningar satte fart, och hon blev skickad till Arytmi i Lund. Här bestämdes att man skulle göra en hjärtoperation (ablation) man skulle gå in i hjärtat i vaket tillstånd med elektroder och bränna bort sinusknutan som man trodde var anledningarna till svimningar och det rusande hjärtat nu.

Hon skulle få en snabb tid lovades det, detta var den 8 Februari i år. Vintern gick över i vår och vi hade inte hört något från Arytmi i Lund. Hon ringde dit och de sa att hon inte stått tillräckligt länge i kö än. Det var bara att vänta trots lovad snabb tid.

Hon blev sämre, svimningsattackerna började dyka upp oftare och gjorde henne ännu sämre. De följdes av extrem huvudvärk, illamående , skakningar och yrsel. En dag mådde hon så dåligt att vi tog henne till akuten i Ängelholm. De tog ett snabbt EKG som inte visade något. Lite blodprov som de inte heller såg något på och sen kom läkaren och sa att han kunde inte göra något för henne utan hon fick åka hem och kontakta sin läkare i Lund.

 Vi gjorde detta efter att försökt ringa Arytmi i 2 dagar talade de vänligt om att de tog inte emot akutfall utan vi fick kontakta hennes läkare i Malmö. Hon fick till sist tag i honom, och han skulle försöka påskynda ablationen. Sommaren kom fortfarande inte ett ljud från Lund, Angelique hade nu attacker några dagar i veckan.

I mitten av Juli tog jag så själv tag i saken och ringde till Arytmi, en enkel fråga till dem var om inte 90 dagars regeln gällde dem? Och var i helvete hade hon inte fått någon tid till den utlovade snabba tiden till en ablation? Svaret blev men jo det hade skickats ut en tid. Hon skulle in och göra operationen den 16 Augusti! Var hade då kallelsen tagit vägen för hem till oss hade den inte kommit. Så hade hon i alla fall fått en tid. Hon fortsatte att jobba, till hon en morgon på jobbet fick en ny attack. Då tog det stopp!

Jag fick nog, det blev en tid till läkaren i Båstad! Han kom in i rummet tittade på Angelique och sa: jag skickar dig vidare till sjukhuset nu! Du har en alltför komplicerad sjukdomshistoria för at jag ska kunna hjälpa dig! wow imponerande han hade läst hennes journal! Jag släpade så in henne till sjukhuset. För andra gången fick vi en läkare som faktiskt sa att hon läst hennes journal och gjort det också.
Hon gjorde alla tester, kallade ner även ner hennes pacemakerläkare för att han skulle kunna kolla så att pacemakern var i ordning. De röntgade henne för att se så elektroderna var som de skulle. Denne läkare var verkligen grundlig! Hon hade legat på telefonen och jagat en kardiolog för att få hjälp med vad hon skulle göra.
 Till sist kom hon fram till att hon ville behålla Angelique över natten på sjukhuset för att påskynda hennes ablation och koppla upp henne till EKG för att kunna se när hjärtat går ner i för långsamma slag. För första gången under alla dessa år och alla dessa undersökningar fick jag se min dotter slå bak ut! Hon blev rosenrasande!

Inte fasen skulle hon ha en operationstid snabbare, hon hade ju precis förlikat sig med att hon skulle in den 16.de Augusti. Passade det inte innan så passade det minsann inte henne nu. Och läggas in på sjukhuset över natten? Aldrig livet! Hon hade åkt in och ut fram och tillbaka och enda chansen var att om det var fara för hennes liv då skulle hon stanna. Det sa läkaren att det inte var eftersom allt var ok med pacemakern. Angelique fick dock lova att minsta lilla anfall så var det raka vägen tillbaka till akuten.
Hon lovade detta. Men om hon höll det är en helt annan femma. Hon blev i alla fall sjukskriven till efter hjärtoperationen.

Morgonen den 16 Augusti hämtades jag upp av Angelique och Graeme, och vi körde ner till Lunds sjukhus. Hon togs emot och jag och Graeme fick tillbringa 4 timmar i Cafeterian, med våra egna hjärtan i halsgropen. Det var förutom pacemaker operationen de värsta 4 timmarna i mitt liv. Jag visste hur extremt rädd hon var och hur dåligt hon mådde. Hur känslig hon är för smärta och så ligga vaken under en hjärtoperation så lång tid.
Vi i alla fall ett sms av henne efter vad som kändes en evighetsväntan att hon var ok och var på avdelningen. När vi kommer upp dit får vi order att se till att hon ligger helt still, hon får absolut inte röra höger sida av kroppen och inte heller lyfta huvudet.

Det första hon säger till oss är: Det misslyckades! Jag fattar ingenting, jag blir nollad..... vaddå misslyckades? Vad gjorde dem då? Jag tror mitt eget hjärta gick i 1000 bitar. De sa ju att hon skulle bli bra, bli av med rusningarna. Bränna den sjuka sinusknutan.
Hjärnsläpp..
Vi fick vänta tills läkaren kom och förklarade vad dem gjort. 2 timmars mer väntan så kommer han.

Han säger samma sak som Angelique de misslyckades, de skulle framkalla rusningarna i hennes hjärta( de som man kan se hennes pacemaker spelar in) lätt match, brukar gå väldigt lätt att framkalla! Men icke han sa att de testat allt, kyla, värme mediciner, verkligen allt men hjärta vägrade att göra det som de ville. De undersökte och det var inget fel på sinusknutan och inte heller de elektroder som skickar impulser till hjärtat.
Så de kunde inget göra.
Han sa att hon har en rubbning i hjärtat men inget de kan göra något åt. Så hon blir nu tillbaka skickad till Arthur i Malmö, och hon är nu tillbaka på ruta ett. Vi vet nu inte vad som ska hända, hon har svimningsanfall nästan dagligen ibland flera gånger om dagen.

Jag har henne hos mig varje dag när Graeme jobbar, vi vågar inte lämna henne ensam med hennes attacker. Hon kan inte köra bil, eftersom hon är livrädd att en attack ska komma när hon sitter framför ratten.
Jag ser på henne när all färg försvinner från ansiktet, och hennes i vanliga röda fina läppar blir vita. Jag ser även ta sina tabletter och använda sig av sitt Nitrospray flera gånger varje dag.
Jag ser även hur dåligt hon mår efteråt när hon skakar i hela kroppen, hennes huvud sprängvärker av huvudvärk, och händer och fötter färgas lila av för dåligt blodflöde.

Mitt hjärta brister varje dag, flera gånger om dagen. Ens barn ska inte ha det så här. Vi är tillbaka på ruta ett. Vad som ska hända nu vet vi ju inte, oron blir ju inte mindre av att inte veta. Ska hon lära sig leva med detta? Ska dem testa något annat?
Jag vill bara få henne så pass frisk att hon i alla fall kan leva ett normalt liv. Hon längtar efter att få skaffa barn, men hur ska hon kunna detta när inte kroppen mår bra?

Så nu sitter vi åter och väntar på att sjukvården ska höra av sig, hennes läkare i Malmö ska ringa . De sa att han skulle höra av sig inom en vecka efter den misslyckade operationen, det var för 3 veckor sedan.... Hon har ringt dit 3 gånger, ja just det hon fick ett papper med en kallelse om telefontid till honom den 6:e Oktober! Om en månad!
Vi satte oss ner jag och Angelique och skrev ett mail till honom, hur hon mår nu, och frågan om vad ska hända? och en förfrågan om ett fysisk möte istället. Inget svar än dock, men det har ju bara gått ett par dagar. Vi väntar.. finns inte så mycket annat vi kan göra nu. Ännu en ny dag har nu tagit vid, min stora dotter släpptes av hos mig för ett pat timmar sedan. Hon ligger nu och sover på soffan, min stora dotter..
Älskar dig till månen och tillbaka <3 p="">

Sommaren som gått.

Vår sommar har varit lugn, vi har spelat massor av brädspel! Men eftersom sommaren mer eller mindre regnade bort så gjorde det inget att man satt inne och hängde. Har även haft en massa häng med Linda K, druckit te och kaffe! Vi var hela familjen på Liseberg, vi hade ledsagarband till både Mio och Angelique. En otroligt smidig dag med massor av karusellåkande för de flesta, och en hel del bedövningstabletter för mig. Vi vann 2 kilo Toblerone. (är ganska trött på det nu). Det var en riktigt trevlig dag!

 

Nu närmar sig min absoluta favorittid på året, vintern! Men innan dess ska det göras massor. De som äger huset ska komma och byta ut hela värmesystemet. Jag ska in på operation. Angelique ska fortsätta att utredas för sina hjärtbesvär. ( kommer en egen story om det) Miranda ska eventuellt bli e-sportare. Här ska bakas och lagas mat. Vi ska på släktträff, sen är det även en halloweenfest i sikte. Oj ja massor att se fram emot.

Miranda var på skolbal och sen slutade hon 9:an.

Midsommar firades i ösregn med lekar av olika slag med hela familjen, dock kom bara vissa med på bild.

Mirandas pojkvän kom över hit från England, han var hos oss hela sommaren.



Vi var på André och Angelicas bröllop, jag Robban och Angelique gjorde tårtorna.

Hela sommaren har vi spenderat massor av tid på att spela brädspel!

 På återseende! puss bye!

Vi växer, vi blir äldre, vi blir fler!

Hej allihopa!
Jag har nu återupptagit min blogg och mycket tycks ha hänt under de åren den har legat nere!
Barnen Miranda och Mio är nu ungdomar på 16 och 14! Ungdomen Angelique är en vuxen ung dam som hittat en Irländare och flyttat hemifrån! Graeme som han heter är vårt tillskott i familjen Hellberg ;) Jag och maken har då naturligtvis lagt på några år, men det behöver man ju inte diskutera här!

Vi lämnade Unnaryd för snart 5 år sedan och bor nu utanför Båstad och är åter igen Skåningar. Detta är något vi alla trivs utmärkt med.
Miranda går på gymnasieskola i Halmstad, Mio på högstadiet. Markus har efter blivit lämnad i Unnaryd på jakt efter nytt arbete äntligen landat på Tommy Nordberghs åkeri, och jobbar där på kontoret. Det tog bara 4 år men sen blev han åter igen skåning han med.
Jag och Angelique fick jobb på hemtjänsten, här har vi stormtrivts under dessa år vi bott här nere.

Tills för nästan ett år sedan då min rygg gav upp! I oktober förra året blev jag sjukskriven och är det än idag. Nästa Tisdag den 12 ska jag in på operation och göra en steloperation i ryggen, då det inte fanns någon annan utväg för disken är helt borta. Lite därför jag nu åter tagit upp min blogg igen. Min nedräkning har börjat...

Det var lite om vad som hänt än så länge, och mer kommer det att bli. Jag har ju massor att berätta.
Men jag tror vi kör på fortsättning följer imorgon.

puss bay!!